09 september 2008

Lär om lär rätt

Idag var jag som sagt på ett karatepass, det var inte mitt livs första utan mitt livs andra. Första gången var en gång i högstadiet på en friluftsdag (prova-på-lite-olika-aktiviteter) då var det en snubbe som körde skiten ur oss och jag sa aldrig mer. men idag hade jag visst glömt det och gav mig iväg till Boden Bushido Center för ett nybörjarpass i karate för ungdomar/vuxna. Vi var bara 4 nybörjare så fler är väldigt välkomna lät de hälsa.

Vad lärde jag mig idag då jo det viktigaste var väl att jag måste kasta bort allt jag gjort på gymmet de senaste åren, möjligtvis komma ihåg att man träffar på de främre två knogarna och att man skall ha rak handled samt att höften skall med vid ett cross-slag som givetvis heter något fint på japanska istället (Gyaku zuki tror jag), där måste jag lära mig att använda bakre foten till mer än bara vrida, den skall planteras i golvet och ge kraft. Min guard måste jag flytta ut, det kändes jätteovant.

Det andra är disciplinen, jag måste nog tejpa igen munnen. Alla som känner mig vet hur svårt jag har för det. Men det skall väl gå, tejp som sagt.

Det tredje är att ovanan att vilja dricka en slurk för att bli av med det torra i halsen måste jag oxå skippa. Dricka på entimmespass var visst no-no. Jag får extremt svårt att andas om jag blir helt torr i strupen men det är väl bara att bita ihop då. Förut hade jag alltid astmaspray med mig på passen men den är slut sen ett tag tillbaka och jag har inte idats gå till farbror doktorn för att få ut ett nytt recept. Kanske borde ta tag i det. Dyrt blir det oxå eftersom jag inte längre har någon sjukvårdsförsäkring via jobbet.

Det fjärde är att min kondition är apkass just nu, vi hade lite tokslag på slutet och mina armar orkade bara inte. Det märks att jag varit inaktiv nästan ett år. Det som oroade mig lite var att det kändes som jag fick hjärtrusningar igen, pulsen steg betydligt mer än vad den borde men eftersom jag inte får ha pulsklockan på mig så vet jag inte. Det snurrade till i huvudet. Men jag kan ju ha ätit för lite innan oxå men det är väl tyvärr mer troligt att blodvärdena är på väg neråt igen. Skall på hälsokontroll på torsdag, får se vad det visar sig då.

I övrigt var det väl som vilket box-pass som helst på gymmet tycker jag, lite slag, lite knä mot mitzar. Jag fick som sagt några tips på var jag behöver förbättra tekniken, skulle vilja ha mer av sådant. Mer att de tar tag i en och tvingar en att göra rätt.

Jag parades ihop med en annan tjej som var där, hon var jättetrevlig och ville inte slå ihjäl mig för att jag korrigerade henne när hon glömde vrida handen, använda höften etc. Jag är hopplös, som gammal lärare sitter det visst i att vilja hjälpa till, korrigera, instruera och ge tips. Jag är bra på teorin men sämre på praktiken. "Inte dra bak armen, du har en vägg bakom dig", "vrid handen och träffa med knogarna", "få med höften i slaget" men samtidigt är jag bra på att peppa oxå, tala om när en träff var bra, när hon kom ihåg de små detaljerna. men det finns ju en risk att min felskolning på gymmet smittar av sig så jag får vara jäkligt försiktigt.

När jag skall lära mig något nytt eller lära om något så vill jag själv ha mycket input, hatar att stå och mata på på fel sätt och ingen säger något. Både sensei Micke och senpai Stefan var och korrigerade mig emellanåt men mer sånt, men det kommer väl.

Jag skall gå på torsdag igen och då kommer jag väl kräkas av trötthet under passet, senpai Stefan håller i passet och vi småtjafsar jämt så jag är rädd att han kommer köra skiten ur mig. Jag får väl fortsätta att gå bara för att få nöjet att puckla på honom om sisådär 100 terminer :-/ Honom blev jag lite småirriterad på idag, för om jag skall träna med dem vill jag inte ha en senpai som står och småskrattar åt mig, det är inte så jävla lätt att på en gång lära av sig allt, eller rättare sagt sätta tekniker man aldrig blivit tränad i. På gymmet är det ju nästan aldrig någon instruktör och petar på en "good enough" räcker där eller så får vi lära oss en förenklad teknik som skall vara säkrare/träna vissa muskler, så matar man på med fel teknik i 2-3 år så tar det ett tag att lära om lära rätt. Och det gör man bäst utan någon som garvar åt en. Jag må vara en kaxig brud för det mesta men kan oxå vara extremt osäker och väldigt mån om att göra rätt.

På gymmet har instruktörerna förstått att mina dåliga blodvärden gör att jag vissa dagar bara inte orkar här vet jag inte om jag kommer ha samma förståelse från sensei. Det är verkligen inte så att jag maskar utan när orken tar slut är den verkligen kroppen som säger stopp. Så jag är lite smårädd för att jag kommer hetsas/hetsa mig själv till att göra mer än vad kroppen vill. Men i övrigt så verkar det vara rätt kul :-) De som känner mig väl vet att jag lätt ger järnet och lite till när jag kan och att jag inte alltid lyssnat på kroppen = totalt stopp för träning väldigt längre. Men nu på torsdag skall jag på hälsokontroll på jobbet så då får jag ett startvärde på blodvärdena, får se om de börjar rasa lika snabbt denna gång när jag börjar träna.

Men jag måste bli av med alla muskelknutorna längst med vänster skulderblad de gör förbannat ont vid slag med vänster arm.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

10 kommentarer:

Anonym sa...

Låter som tuff motion och vilken tur att du inte blev ihjälslagen av din partner trots rättningar :)
Saknade dig dock på föräldramötet ikväll,men BM skulle lägga med lite extra info i veckobrevet.
Vi lär höras :)
/Magda

Ermin sa...

Hej Bea eller "Jack Russel Terrier"vill bara lämna ett spår och säga att din blogg är jättefin och dina inlägg intressanta=)Själv tränar jag boxning och tyckte det var kul att läsa om en annan kamsport speciellt från en nybörjares ögon då jag är det i andra kampsporter=(
Lycka till på torsdag=)
Mvh Ermin
/xperten.webb.se

Béatrice Karjalainen sa...

jag orkade bara inte gå på föräldramöte idag. Det är samma visa varje gång känns det som (och jag får svårt attt hålla käften och alla suckar trött och stirrar på mig). Kl 18 var för tidigt oxå, kunde inte komma från jobbet förren kl 17 och kl 18 stod middagen på bordet. Försökte få Henrik att fara men han hade noll lust att kasta sig i maten och cykla iväg (barnen hade då fått åka till dojon med mig).


Men det låter bra att BM lägger in det i veckobrevet.

Anonym sa...

fast det var faktiskt intresant, inte bara allmän info om ettan(det körde de mer vid uppropet första dagen), utan mer specifikt om deras schema och arbetssätt.Sedan ska man boka tid för utvecklingssamtal.Listan sitter på dörren till klassrummet.
Hoppas du inte har för ont imorgon:)
/Magda (igen)

Béatrice Karjalainen sa...

Det är tur jag har dig :-)

Ok så de körde även lite info på uppropet, vi missade ju den oxå eftersom jag försökte få reda på om vi förväntades komma tillbaka en timme efter fritidslämningen och vara med men fick inget direkt svar. Så vi antog att det inte skulle vara någon info då och V ville absolut inte ha oss där.

Får fråga lite på utvecklingssamtalet istället, det brukar vara lättare att prata direkt med läraren ibland. Utvecklingssamtal redan, vi avslutade ju 6-års med ett. Men det kanske är inför skolan mer, lägga upp studieplan typ.

Anonym sa...

Oj, den där Sempai Stefan verkar vara en riktig skitstövel... Men jag tror att han inte skrattade ät dina tekniker snarare att han fnissade till åt ett killerface som han aldrig skådat;)

Alla har varit nybörjare i början, ingen är perfekt(förutom Sensei) och för att ha tränat två träningar så ser det mkt lovande ut.

Tyvärr är det så att det tar lite tid att vänja bort ett beteende och vänja in rätt beteende (Ashihara är alltid rätt)

Ang. Blodvärden och andra åkommor, så länge man berättar för aktuell instruktör att man kan komma att stöpa i mattan så gör det inget om man vilar lite när det börjar snurra. Hellre det än att man ska behöva tillkalla pling-plong taxi.

Hoppas den där idioten inte gör så att du tar jobb på annan ort...

/
Den snälla SeNpai Stefan

Béatrice Karjalainen sa...

Ja ja jag skall rättstava med en gång. Fort men fel :-) Du är rätt snäll det vet jag, men det blir aaaaaningen svårt att ens veta om man är ens i närheten av att göra rätt när det enda man ser är ett garv från den som skall instruera en. Idag var det dock bättre.

Killerfejset är väl det enda jag skall plocka med mig från gymmet, vår gamla BC-instruktör skrek alltid åt oss att vi inte kan le när vi låtsas slå ner någon i en mörk gränd.

Béatrice Karjalainen sa...

Hmm, jag och min stora käft, hur skall jag nu våga skriva något mer nu när folk läser :-) Kanske bäst att fly till annan ort trots allt :-)

Anonym sa...

Aha, ingen pik. Mankan stava det på båda sätt (sempai/senpai) båda är rätt. Senpai är dock mer likt Sensei. Varför vi tror det är det rättaste.

Men båda stavningarna är rätt:D

Du har lixom länkat till bloggen i signaturen på vårat forum...

Svårt att missa;)

Béatrice Karjalainen sa...

Aha, ja ja stavning av japanska ord är inte min starkaste gren.

Att du hade adressen visste jag ju, däremot har jag svårt att tro att du hade läst om jag inte sagt något. Nu skrev jag ju inte bara av mig i bloggen jag pratade ju med dig oxå.

Hmm fysen på söndag ligger precis på samma tid som jag borde vara i Luleå och använda min felaktiga teknik mot en säck, hmmm fundera fundera....

Och du jag är inte så rädd för att inte ni skulle acceptera att jag går och sätter mig och vilar utan mer att ni inte stoppar en Bea som har noll koll på sin egen begränsning utan sin pulsklocka (den brukar annars pipa när pulsen sticker iväg allt för högt och talar om för mig att kroppen ogillar att ligga på puls kring 220 allt för länge). Hög smärttröskel samt vana att vara lite småyr i skallen och andfådd samt en massa finsk sisu kan dräpa vem som helst.

/Bea som lovar att vara tyst heeeela nästa pass och inte se det minsta arg ut så Stefan slipper bryta ihop av skratt.