30 mars 2009

Skall vi ge barnen fett med cred för att de använder svenska?

Mymlan skrev och visade upp en video från Gräv 09 och i första kommentaren skrev Peter Harold:
Känner dock att det skulle vara skoj om man kunde “uppfinna” ett svenskt ord till begrepppet “cred”. Med tanke på att det används så ofta vore det kanske tillämpligt med en svensk glosa istället.
Min egen kommentar till det som här blir ett eget blogginlägg är:
På barnens skola säger de "erkännande" istället för cred. Tog ett tag innan jag kopplade när de sa "Men kom igen, ge mig erkännande för att jag fixade så att vi fick glass" (glad kille som fixade glass till gänget) eller "Jag får aldrig något erkännande för bra saker jag gjort medan alla andra får det" (ledsen flicka på skolgården). Jag hade nog slängt in ett cred istället men försöker smälta att barnen i lågstadiet (fan det heter det inte länge, barnen i 6-års, År 1-2) faktiskt använder ett svenskt ord.

Kan inte svära på att ingen säger cred där men jag har hört så många barn använda erkännande istället, inklusive mina egna att jag tror det är det de säger. Säger jag cred här hemma tittar de oförstående på mig. Kanske är det pedagogerna på skolan som valt att hjälpa barnen till ett svenskt ord istället. Tänk om de kunde få barnen att säga honom/henne istället för han/hon också i så fall så mina öron slipper krulla sig när barnen pratar.

Så dagens tips är att vi vuxna tar efter, erkännande funkar bra som svenskt ord för cred, smaka på det i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

Ann sa...

Smart! Ja, snacka om att öronen krullar sig när "Jag ger han en kristall". Huuuuga! (Lovisa har nämligen hittat kristaller och diamanter på skolgården, minsann! :D )

Béatrice Karjalainen sa...

Herman hittar också diamanter på skolgården. Vet inte riktigt var de kommer ifrån. Här uppe har man alltid sagt han/hon så det är en del av dialekten men jag som kommer från Trollhättan får ju spunk. Hade dessutom en ond lärare som smällde pekpinnen i katedern och skrek "HONOM DET HETER HONOM". Så det sitter i ryggmärgen. Men häromdagen sa även jag fel, gick och muttrade "Honom, det heter HONOM" jättelänge. Mina barn börjar vänja sig vid mina små utbrott a lá min gamla lärare. Så ibland säger Herman "Mamma hon puttade han, nä hon puttade honom menar jag". Se de lär sig.