Idag var jag ledig på förmiddagen från jobbet för att gå min utbildning till administrativ chef i samband på Missing People sök. Det behövs alltid mer folk som kan ställa upp. Särskilt när det är LSO-sök då söker mer eller mindre pågår dygnet runt i flera dagar.
Jag kommer varva med att vara sökare och sambandsperson hoppas jag för jag tror på att det är nyttigt att vara ute i söken ibland för att veta hur det är.
Har funderat mycket idag på vad som får folk att engagera sig i sök. Hur får man folk att hjälpa till att hitta någon som med största säkerhet inte längre lever. Att hjälpa familjen att få ett avslut? Kommer inte folk för att det är stor sannolikhet att de ramlar över en död kropp eller för att det känns jobbigt att gå ut och leta när det inte kan få ett lyckligt slut, då stannar man hellre hemma i soffan?
Kommer jag känna mig "onyttig" när jag sitter i sambandet istället för att slita i terrängen? Jag hoppas inte det. Min roll kommer bland annat att vara den som har kontakten med anhöriga och det tror jag kommer kännas givande. Samtidigt hoppas jag ju innerligt att mina tjänster inte skall behövas alls.
Ni som inte är med i skallgångsregistret anmäl er gärna. Man kommer när man kan och det passar.
Köpte burgare på JV och funderade på varför det var så många poliser på stationen. Gissar att det fortfarande kommer en hel del flyktingar. Såg en polis snällt och tålmodigt hjälpa en flykting med att hitta rätt på en karta. Förklarade, visade på sin egen telefon och sen på den unga killens. Han tackade så mycket innan han med kartappens hjälp gav sig av. Det värmer att se vänliga människor.
När jag kom till jobbet blev det till att kasta sig in i saker och fixa.
Kl 15:30 började det mörkna ute. Tack för det. Kl 17 när jag slutade var det svart ute och klockan 17:30 när jag skulle fota dagens bild visste jag inte vad jag skulle fotografera först. Såg det upplysta tornet i stan. Parkerade bakom teatern och försökte hitta en bra vinkel men misslyckades. Kollade på bryggan om jag kunde få något vettigt därifrån och tog några testkort mot Kulturens hus. Reflektionerna i vattnet blev rätt bra så jag ställde in kameran och tryckte av tre bilder med olika exponeringstid. Funderade på att byta till annat objektiv för vidare vinkel men bestämde mig för att för en gångs skull ha med lite mer detaljer. De tagna bilderna kändes OK så jag packade ihop och körde hem i mörkret. Mina halvljus är fruktansvärt dåliga. Måste byta dem. Ser absolut inget på vägen efter Sunderby sjukhus där det inte finns några lampor.
När jag kom hem stekte jag bacon och kokade pasta till barnen och stekte potatis till mig. Var ensam hemma så jag satte mig vid datorn och började trixa med bilderna medan jag åt. Valde att lägga samman tre bilder och låta Lightroom applicera HDR-effekt på dem. Den bilden fick bli dagens bild. Hade en annan som blev bättre ljusmässigt men flaggorna på Templarriddarorderns hus blev helt knas när de hade olika placering i vinden på de tre ihopsmälta bilderna.
Bara för att jag för en gångs skull var hemma före barnen och hade maten klar ville Vincent inte ha något när han kom hem. Andra dagar ringer han mig och nästan skriker att han håller på att hungra ihjäl och att jag måste skynda mig hem.
De kom hem blöta och meddelade att det regnade ute. Jag konstaterade att Sverigestafetten nu var slut efter 6 veckor och jag faktiskt kunde ta en vilodag (lyckades få maximal poäng i Sverigestafetten). Upptäckte sen att jag faktiskt inte haft en vilodag från allt på 9 veckor. Kröp ner i sängen med glass, te och lite chips. Tog fram min bok.
Henrik kom hem från träning och sa "Ligger du i sängen redan är du inte ute och promenerar." Han sa det med ett sådant tonfall att jag kände mig oerhört lat. Var nästan så jag klev upp igen. Men så tvingade jag ner de där känslorna av att behöva prestera. Jag måste inte alls om inte jag känner för det och det var inte alls så han menade. Jag ligger 9,7 mil plus på #365mil bara i "till fots" räknar jag in cykling är det 47,59 mil plus. Och jag måste faktiskt inte ens klara 365 mil. Även om det nu är så nära att jag nog fixar det om inte en massa sök, jobb, sjukdom kommer i vägen.
När jag kom till jobbet blev det till att kasta sig in i saker och fixa.
Kl 15:30 började det mörkna ute. Tack för det. Kl 17 när jag slutade var det svart ute och klockan 17:30 när jag skulle fota dagens bild visste jag inte vad jag skulle fotografera först. Såg det upplysta tornet i stan. Parkerade bakom teatern och försökte hitta en bra vinkel men misslyckades. Kollade på bryggan om jag kunde få något vettigt därifrån och tog några testkort mot Kulturens hus. Reflektionerna i vattnet blev rätt bra så jag ställde in kameran och tryckte av tre bilder med olika exponeringstid. Funderade på att byta till annat objektiv för vidare vinkel men bestämde mig för att för en gångs skull ha med lite mer detaljer. De tagna bilderna kändes OK så jag packade ihop och körde hem i mörkret. Mina halvljus är fruktansvärt dåliga. Måste byta dem. Ser absolut inget på vägen efter Sunderby sjukhus där det inte finns några lampor.
När jag kom hem stekte jag bacon och kokade pasta till barnen och stekte potatis till mig. Var ensam hemma så jag satte mig vid datorn och började trixa med bilderna medan jag åt. Valde att lägga samman tre bilder och låta Lightroom applicera HDR-effekt på dem. Den bilden fick bli dagens bild. Hade en annan som blev bättre ljusmässigt men flaggorna på Templarriddarorderns hus blev helt knas när de hade olika placering i vinden på de tre ihopsmälta bilderna.
Bara för att jag för en gångs skull var hemma före barnen och hade maten klar ville Vincent inte ha något när han kom hem. Andra dagar ringer han mig och nästan skriker att han håller på att hungra ihjäl och att jag måste skynda mig hem.
De kom hem blöta och meddelade att det regnade ute. Jag konstaterade att Sverigestafetten nu var slut efter 6 veckor och jag faktiskt kunde ta en vilodag (lyckades få maximal poäng i Sverigestafetten). Upptäckte sen att jag faktiskt inte haft en vilodag från allt på 9 veckor. Kröp ner i sängen med glass, te och lite chips. Tog fram min bok.
Henrik kom hem från träning och sa "Ligger du i sängen redan är du inte ute och promenerar." Han sa det med ett sådant tonfall att jag kände mig oerhört lat. Var nästan så jag klev upp igen. Men så tvingade jag ner de där känslorna av att behöva prestera. Jag måste inte alls om inte jag känner för det och det var inte alls så han menade. Jag ligger 9,7 mil plus på #365mil bara i "till fots" räknar jag in cykling är det 47,59 mil plus. Och jag måste faktiskt inte ens klara 365 mil. Även om det nu är så nära att jag nog fixar det om inte en massa sök, jobb, sjukdom kommer i vägen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar