Jag ville tro att den skulle vara bra

Man vet att en film varit dålig när ens filmsällskap säger "Jag får väl be om ursäkt för att jag lurade med dig på en så här genomdålig film". Nu behövde han ju inte ursäkta sig för jag ville ju oxå se den. Men dålig var den, The X-Files: I want to Believe. Jag älskade ju serien (innan jag tyckte den flippade ur och förra filmen var rätt ok) så jag ville verkligen tro att denna skulle vara bra.

Dialogen var urusel och handlingen inte mycket bättre den, manuset måste skrivits ihop på en kafferast och filmteamet måste ju trott att regissören var knäpp emellanåt, ingen publik kommer väl gå på det här...

Nä kan du så undvik denna film så slipper du skratta halvhjärtat åt de få skämt som finns i filmen (dvs man skrattar nästan av medlidande, regissören ville ju att vi skulle skratta här), irritera dig på dåliga skådespelarinsatser och filmsekvenser som är så klantiga att man skulle vilja bete sig som en afroamerikanskparodi där de sitter och skriker högt till karaktärerna vad de skall göra fast istället fråga dem hur dumma i huvudet de är.

SPOILERVARNING
.
.
.
Den dödssjuka pojkens mamma: "Så du kan rädda min son?" är nog det mest korkade citatet ur filmen. "Nä hittills har allt som sjukhuset gjort bara varit för att plåga er son så länge det gått och nu har vi hittat en metod för att göra det lite längre" nästan önskade jag att Scully skulle svarat på det efter att ha påbörjat en radikal behandling på sonen.
.
.
.
SLUT SPOILERVARNING

Det enda som räddar filmen var att det var kul att se att de fått med så många originalskådisar men inte ens de kunde rädda denna film som får 1 tvehövdad halvdöd hund i betyg.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, x-files, urusel