18 januari 2009

Hur lär man sig bäst?

Idag har jag varit på nybörjarnas karateträning som sidosittande mamma och tankarna har snurrat kring pedagogik både gällande idrottsutövande och skola. Om man ser att ett barn gör uppenbara fel som med enkla medel kan korrigeras skall man inte då hjälpa barnet? Dessa funderingar har jag haft förut, och skolorna verkar vara olika. Vissa säger att man skall korrigera, ex. säga hur ett ord skall uttalas de gånger barnet säger fel andra säger att man inte skall säga något för att en korrigering sänker självförtroendet.

Men om man är i en grupp då, om man enkelt kan säga till alla "Kika hit så skall jag ge lite mer instruktioner som gör det lättare" skall man fortfarande strunta i det för att någon av deltagarna kan känna sig utpekad som dålig för att hen inte fattat själv att det är så man skall göra.

Är det verklgien fel att gå in och peta på en elev som gör en rörelse fel för att hjälpa hen att göra rätt. Är det så självförtroendekraschande? Är det inte ofta så att barnet kanske tror att det gör rätt enligt instruktion men märker att något blir helt fel och tror att det är jag som är skitkass. En liten enkel visning av något borde då istället stärka personen.

Om man aldrig talar om att barnet skriver/säger en sak fel, är det bättre att 4-5 år senare få höra av skolans mobbare att man när helt jävla puckad som inte fattar hur det skall vara? Om man aldrig visar ett barn hur det skall tänka när det gör armhävningar skall det då behöva tåla att några år senare vara den som tvingar resten av gruppen att göra en massa armhävningar tills man gör rätt? Alla kan inte lära genom att bara titta/lyssna. Vissa har rätt dålig kroppsuppfattning och behöver få handgriplig hjälp att känna vad som är rätt för att inte känna sig urkassa.

Jag vet inte vad som är rätt, det vet väl inte någon men det är intressant att höra hur andra resonerar kring saken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Problemet när det handlar om just barn och träning är att barnen oftast inte har den kombination av muskler och motorik som behövs för att utföra övningar helt perfekt. De vet i många fall mycket väl hur saker och ting ska se ut men klarar helt enkelt inte att göra det.

Sen är det väl också så att i just träning handlar det inte om att vara perfekt, det handlar om att göra sitt bästa och fortfarande ha roligt medan man gör det. Med barn tar man fort bort det roliga om man ideligen går in och petar i detaljer.

Jag vet hur det var när jag var liten och idrottade. Morsan ville aldrig anstränga sig för att hjälpa mig med det som verkligen behövdes, men perfekt skulle det vara annars dög det inte. Det knäckte mig helt och jag slutade med allt vad idrott hette. Morsan var ändå ganska diskret, hon sa inte direkt till mig att något inte var till belåtenhet men jag hörde henne i telefonen osv. "Nej, hon gjorde inga mål den här gången heller..."(konstigt? Jag spelade back i fobollen)

Vad jag vill säga är iaf att jag tror att just instruktörerna på karaten är rädda att döda barnens lust och de har sett tillräckligt många barn utvecklas inom karaten så de vet att de allra flesta småfel som görs korrigeras automatiskt med åren och den ökade motoriska mognaden.

Béatrice Karjalainen sa...

Jag pratar inte om perfektion utan att själv få känna att man gör rätt istället för att bryta ihop och tro att man är skitkass.

Förstår hur du tänker men idag höll ett barn på att bryta ihop för att han inte kunde. Handrörelserna blev totalt omöjliga för att han höll på att tappa balansen då han "gick på lina" istället för att gå med lite bredd mellan benen. En liten "försök att sära lite på benen" till honom eller till hela gruppen skulle göra att han fick balans och därmed inte bli ledsen över att han nästan trillade omkull. Nu påpekade jag för Sensei (mot reglerna som förälder) och han gick igenom att man skall ha lite bredd och plötsligt blev det mycket lättare för pojken i fråga.

Om man haft en "putta på varandra"-övning hade de själva kunnat få känna hur mycket bättre balans man får med benen isär. Pojkens mamma berättade att det hade de haft när hon tränade kampsport.

Ingen kan ju kräva perfekta tekniker av barnen särskilt inte på pass 1 men grundläggande tips som gör att de hänger med tycker jag hör till. Jag skulle hellre träna balans med barnen ett halvt pass än gå igenom 2 slag, 2 sparkar, 2 rullningar, 2 vändningar och 2 olika förflyttningar. Men vad vet jag, jag är inte utbildad instruktör.

Jag tror faktiskt ett barn kan känna sig mer kränkt/lustdödat av att få höra att det är urkasst på ex. armhävningar efter 5-6 terminer när man aldrig fått lära sig hur det skall vara.

eatfrog sa...

Nu vet jag ingenting egentligen om karate, så det kan vara helt klart sant som Mysla säger, så att det är lite onödigt att säga att dom gör fel och sådär..

men nog gäller detdär rätt mycket faktiskt, när det gäller "Svensk pedagogik". Om jag nu får vara så typisk och gnälla på Sverige. ;)

Det är väldigt mycket detdär daltandet, "alla är lika duktiga", och man får inte rätta folk för då kanske någon blir ledsen. Och så måste man vara försiktig med att ge komplimanger också, dom andra kan ju bli ledsna! Tycker det är riktigt märkligt ibland. Just när det kommer till skolämnen, stavning etc.

Och folk bryter ju faktiskt ihop för att dom är så övertygade om att dom har nåt fel på sig, bara för att ingen sagt "stopp nu, du gör helt fel". Man lär sig av sina misstag, och om ingen påpekar ens misstag och korrigerar, hur blir det då?

Och nu när man inte ska rätta folks stavning eller uttal så blir det ju världens grej om någon gör det, helt blåst ur proportion och till och med vuxna kan bli sårade av detta. :|

Ska man t.ex. verkligen inte kunna begära att C/D-uppsatser på univ.nivå ska vara fria från stavfel och dålig grammatik bara för att personen bara bott i Sverige i 20 år? Konceptet konstruktiv kritik verkar ha blivit lite bortglömt..