03 januari 2009

Igenkänningsfaktor

Läste intervju med Ann Heberlein som är aktuell med en ny bok, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och känner igen mycket av det som står där i beskrivning från boken.
Om hur hon planerar och, nästan, genomdriver sin egen död. Om hur kärleken till barnen håller henne kvar. Gång på gång.
och
”Jag har planerat självmord flera gånger. Jag har skurit mig i armarna, två gånger så illa att jag behövt läkarvård. Jag har stått på höga höjder och vid sidan av tågspår. En gång tog jag in på ett pensionat i Brösarp tillsammans med sextio sobril. Det borde räcka, tänkte jag. Men jag svalde dem inte. Inte den gången. Jag har klättrat upp på broar och funderat på att köra in i mötande lastbilar. Men jag har bara gjort ett seriöst självmordsförsök.”
Det hade lika gärna kunnit vara jag för några år sedan som skrivit den texten. Mentalt planerande kan ibland fortfarande pågå i min skalle när saker är jobbiga. Svenska Självmordshandboken är totalt livsfarlig att läsa för där ser man hur enkelt det kan vara. De har en vetenskaplig ton som lockar mig att läsa fast jag inte borde.

Jag har hittills under vuxen ålder alltid klarat av att själv och tillsammans med mitt sociala nätverk komma tillbaka från det svarta mörker som omsluter mig när det är jobbigt. Men den dag jag inte känner att det är hanterbart på egen hand hoppas jag finna det mod som behövs för att be om hjälp.

Ann berättar i artikeln om hur hon avbrutit en radiointervju där reporten dömde henne för att hon går ut med att hon är självmordsbenägen, att det måste skada barnen att att veta hur hon tänker, att man planerar att sluta leva.
Och visst är det där svårt, tänk om något av mina barn skulle läsa min blogg och få för sig att mamma går och funderar på att ta livet av sig. Någon gång när de blir lite större kommer jag nog bli tvungen att sitta ner och prata med barnen om mitt liv fortfarande är så att det far självmordstankar genom skallen.

Ser att även Mymlan och Schmut skrivit om artikeln. Varför är vi så många som känner igen oss i denna dystra berättelse? Varför kan inte alla bara få må bra hela tiden? Och varför tror så många att det bara är att "skärpa till sig"? Som att må dåligt är något man väljer.

Att läsa intervjun med Ann Heberlein känns skönt på något sätt, hon upplevs som en helt vanlig person med ambitioner, karriär, familj osv... hon har sina demoner men låter dem inte stoppa henne i livet (kanske sätter en och annan käpp i vägen dock).

Tror jag skall läsa boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

eatfrog sa...

Ja jag kan känna igen mig i titeln iaf. Så är det ju, inte vill jag dö, men fan vad det är jobbigt att leva ibland.

Ibland tänker jag hur skönt det vore att få gå i ide. Och vakna upp sen, senare nångång, när saker är bättre. Och medvetet eller undermedvetet så gör jag lite så, när jag är nere. Jag slutar göra allt, och bäddar ner mig i sängen och spenderar en vecka eller två där. Vilket i sin tur inte gör någonting alls bättre, träffar inte folk, får inte skolarbete gjort, och vänder på dygnet så jag missar solljuset.

Jag är så duktig på att trycka ner mig själv i ett mörker, framkallar ångest över minsta detaljer och spinner igång tankeverksamheten tills det enda jag tänker på är jobbiga saker.

Som tur är, är det nu många år sen jag funderat på döden. Jag vet nuförtiden innerst inne att det alltid blir bättre, det gäller bara att bita ihop och vänta på det när det känns som tyngst.

BéatriceBeaBeata sa...

Att få gå i idé/gömma sig tills det går över är en lyx en småbarnsförälder inte kan unna sig. Ibland kan jag fara bort men då måste jag ju "klarna till" inom en viss tid.