Dags att kasta gammalt bagage överbord?!

Det är väldigt väldigt sällan någon frågar mig "Bea vill du följa med på X" eller ens tar det som självklart att även jag skall med. Så har det varit hela mitt liv. Det är så gott som alltid jag som frågar om någon/några vill hänga med på något/göra något. Ibland väljer jag att skita i det, jag frågar inte på en evighet och hoppas på att någon skall sakna mig men det händer inte och då sitter jag där och är skitledsen, mitt lilla pucko.

Sitter man bland en grupp människor och de pratar om ex. en fest eller film de skall gå på senare på kvällen så känner man sig rätt så oönskad (vilket hände för ett tag sedan och den gången gjorde det inte mindre ont att efteråt få höra, attans jag tänkte inte på att du kanske hade velat följa med). Eller i alla fall jag gör det. För jag slungas bakåt i tiden, på den tid som all festplanering/utflykter eller vfsh föregick bakom min rygg eller om de var elaka rakt framför näsan på mig så att jag skulle veta om att jag inte var bjuden. Jag vet att de jag umgås med idag (oftast på mitt initiativ) inte är elaka, jag vet innerst inne att de faktiskt bryr sig om mig men vad hjälper det när barn från förr trasat sönder min hjärna. Jag vet att de helt enkelt är typerna som bara flyter med, de gånger inget händer kan de till och med njuta av att sitta hemma och ruttna bort några dagar.

Förr resonerade jag som så att jag slipper ju umgås med idioterna, vill de inte veta av mig så får det vara deras förlust, jag är som jag är och tänker inte ändra på mitt sätt att vara, mina tankar, klädstil mm för deras skull. Men likväl kände jag mig enormt ensam.

Idag kan jag liksom inte tycka illa om de som inte hör av sig, det är människor jag tycker oerhört mycket om. Men de umgås mest i en begränsad krets, de träffas på jobbet varje dag bestämmer saker då eller när de är och fikar och sånt. De säger ju inte nej de gånger jag hör av mig, det skulle de väl gjort om de inte hade velat veta av mig? Så jag har bestämt mig för att acceptera att det är jag som får ta initiativ när jag vill ha lite annat sällskap än familjen. Steg för steg måste jag vänja mig att inte känna mig som jag tränger på när jag dyker upp på deras stamfik, någon gång kanske jag tom vågar säga orden "Det låter kul får man haka på?", och förhoppningsvis inte får råa skratt eller total ignorans tillbaka. Ett nej tål jag, kan finnas massor med orsaker till att man inte kan följa med men jag hoppas att orsaken inte är för att de inte vill ha med mig för att jag är jag.

Nackdelen med att ha vänner som själva är populära som folk vänder sig till är att de behöver inte höra av sig till folk och de har nog svårt att sätta sig in i hur det kan kännas för någon annan.

Jag blev sjukt glad när Ralf ringde och frågade/kommenderade mig till DM i London. Någon kom ihåg att jag finns och att man faktiskt kan ta sig från Boden till olika ställen.

Men fan jag är 35, varför skall jag känna mig som 14 ibland? Kan man inte få genomgå någon form av hjärntvätt som tvättar bort de där totalt onödiga känslorna.

Så som sagt, nu är det dags att ta tag i det hela för så här går det ju inte att ha det. skulle det sig då visa sig att de inte alls vill ha med mig att göra så får jag ta den smällen då. När jag var yngre försökte jag med något drastiska metoder komma ifrån det hela., Idag har jag 2 barn att tänka på. När jag var tonåring så undrade jag många gånger om någon ens skulle märka om jag dog/flyttade utan att säga något. Jag tror faktiskt inte det. För mindre än 1 år sedan tänkte jag ungefär det samma, undra om någon skulle märka att jag inte längre hörde av mig. Tänk om jag skulle stänga ner min Miranda för gott skulle någon undra vad som hänt? Ibland blir jag sugen på att prova, hur länge skulle det dröja innan någon skulle börja undra.

För många år sedan frågade någon mig "Bea vad önskar du dig mest av allt, du får inte svara världsfred odl." och då var mitt svar "En bästa vän". Idag finns det en person som jag alltid kan vända mig till, som hjälper mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv, någon jag kan berätta glada saker för och få ett leende tillbaka. Men den relationen är ensidig på det planet, jag vet knappt något om personen och får sällan höra vare sig glada eller tråkiga saker. Det är det jag saknar som mest, ett dubbelsidigt vänskapsförhållande någon som tittade över på fika eller frågade om man ville komma förbi. Men sådana uppstår inte så lätt och särskilt inte om man sällan träffar folk. Så just nu nöjer jag mig att veta att jag har någon att vända mig till som faktiskt känner mig rätt så väl och som läser av hur jag mår snabbt, det är mer än förr när jag var liten.

Att skriva denna text var skitjobbig, sitter på jobbet med tårar i ögonen och undrar om jag skall posta detta eller inte. Men nu går det iväg (ingen orkar väl läsa ändå det är ju så många ord ;-) ). Genom att skriva det så får jag väl även ta tag i det på riktigt. För nu är jag less.

Uppdatering 18:06 På tal om lycka och vänskap läste jag detta nyss. Men de verkar ju inte veta om lyckliga personer lättare får vänner eller om man blir lycklig av att ha många vänner.

Läs även andra bloggares åsikter om vänskap

(Bilden kommer från Stock.xchng)