Idag skall jag skriva om mitt stoltaste ögonblick i #uppochhoppaijuni.
Jag var sjukt stolt och mallig första gången jag hade gått Lapland Ultra 100 km (2010) men det slogs med hästlängder året efter när jag faktiskt gjorde om det och förbättrade min tid med flera timmar (3 timmar och 7 minuter snabbare för att vara exakt) trots att första gången var i kanonfint väder och andra i ihållande regn.
Jag var så otroligt stolt över mig själv som gått 10 mil i detta urusla väder på 16 timmar och 7 minuter. Det låter inte som någon bedrift kanske, men att sätta ena foten framför den andra i 16 timmar är faktiskt rätt jobbigt särskilt när fötterna ser ut så här:
Att jag ens startade fastän jag visste hur sjukt jobbigt det skulle bli och dessutom i det vädret gör mig extra stolt. Tror man kan höra hur glad jag är över att se målet här.
När jag läser igenom de två blogginläggen så tänker jag, hmm 2015 kanske jag borde köra Lapland ultra igen. Det är ju sjukt trevligt lopp. Så vem vet.
05 juni 2015
#uppochhoppaijuni 05 - Mitt stoltaste ögonblick
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar