#uppochhoppaijuni 10 - Ett brev till min gympalärare

Ja ha idag skall jag alltså skriva ett brev till min gympalärare i #uppochhoppaijuni. Sådana har jag ju haft massor genom 9 års grundskola och 4 år på gymnasiet (hade vi gympa i 4:an tro, minns inte riktigt). Så vem sjutton väljer jag. Jag vet i alla fall vem jag tyckte mist om, den som var i gymnasiet i åk 1-2 så jag väljer nog de (vi hade två).

Hej mina gympalärare från gymnasietiden på Nils Ericssonsgymnasiet i Trollhättan!

Ni skall veta att ni fick mig att avsky rörelser, att verkligen hata löpning och ni såg till att mitt knä var sabbat från det att jag gick i 1:an tills att jag för några år sedan lyckades rehabilitera det någorlunda. Ni gjorde gymnastiken till en enda betygshets där det fanns skalor, om man hoppade si och så långt fick man ett betyg, + x antal centimeter nästa betyg osv.. Vi skulle springa på vissa tider för at att nå vissa betyg och framför allt ingick terränglöpningen där. Jag led av svår anemi under hela tonårstiden (då fanns inga sprutor jag kunde få som idag när jag är vuxen). Mitt hjärta var på väg att hoppa ur kroppen när jag plågade mig runt den där jäkla banan, knät var på väg ur led flera gånger och en gång hoppade det faktiskt ur led och jag minns än idag smärtan medan jag sedan kämpade mig i mål för att inte få ett streck i löpmomentet. Allt skulle mätas, ingen hänsyn togs till om man var sjuk, hade korta ben eller andra saker som hindrade från att nå de där tiderna/centimetrarna för ett högt betyg. Simning var det enda jag var riktigt bra på (och gå snabbt) men det var också typ det enda som inte hade en sådan där betygsskala. Det fanns bara deltagit/inte deltagit eller om det var kan simma 200 meter eller så.

Visst pysslade vi med lite bollsporter också, jag blev oftast vald sist. Jätterolig kändes det då, kände verkligen att jag ville kämpa för det laget. Ni sa aldrig något, ni lät aldrig mig välja mitt lag (kanske tur det). Någon enstaka gång hade vi dans (något jag faktiskt var grym på) men då talades det aldrig om betygskriterier. 

Pga den betygshets som rådde tappade jag intresset för att röra på mig för många år framåt. Dansa mig svettig och till träningsvärk på ett dansgolv var det närmaste under ca 10 år. Jag förknippade all träning med ångest över att inte räcka till, att inte klara målen, att göra mig själv besviken när jag inte kunde pressa mig själv till en 5:a. 

Nu för tiden tävlar jag emellanåt men jag tävlar aldrig för att vinna, jag tävlar mot mig själv, klara distansen, klara ett av mig uppsatt mål. Sen om det är långt ifrån alla andras mål så skiter jag i det. Men det tog många år att ta mig dit igen. Många missade år av träning. Jag tar igen det nu men kanske är det ert fel att jag helt tappat lusten att pressa mig till blodsmak i munnen, att jag är nöjd med att jag faktiskt rör på mig.