#uppochhoppaijuni 29 - Ett mål jag missat

Ett mål jag missat är dagens ämne i #uppochhoppaijuni och det är supersimpelt. Mitt tredje Lapland ultra, där jag hade bestämt mig för att försöka springa/jogga de 10 milen. Uppladdningen var verkligen urusel. Konstaterad anemi och en misstänkt fraktur i foten bara några dagar innan avresa, dessutom problem med höger högt eller ja egentligen höger lårmuskel som stramade upp i högtregionerna. Prognos om uruselt väder. Jag förstår inte än idag vad som fick mig för 3 år sedan att ändå åka till Adak för att starta. Jag var helt klart inte i form men ett mål på 15 timmar hägrade, det skulle gå, det hade jag räknat ut. Det gick ganska bra i början (men långsammare än året innan), minns att högerbenet gjorde rätt ont men att jag kämpade på.

Men det jag inte hade räknat med var att magen skulle börja krampa och att jag skulle börja må tokilla, vilket det sedan visade sig hade drabbat flera. Mest troligtvis någon elak maggrej. Efter 4 mil slutade jag att få i mig både vätska och mat efter 7 mil insåg jag att benet gjorde förbannat ont, jag inte fick i mig något alls och att de sista tre milen mest troligtvis skulle göra stor skada istället så jag valde att bryta. Jag har aldrig brutit ett lopp förut, det var hemskt. Först fick jag övertyga mig själv att vid nästa kontroll bryter jag. Sen kom sjukvårdsbussen för att kolla till mig och jag nästan skrek till dem "VID 7 BRYTER JAG NI HAR HÖRT MIG SÄGA DET". Nä men vila lite och på't igen sen tyckte de men jag stod på mig jag skulle bryta. Vid kontrollen skrek jag åter igen "JAG SKALL BRYTA RING HÄMTBUSSEN". Sen fick jag sitta där och vila medan de försökte övertala mig att fortsätta innan bussen kom. Försökte stoppa i mig något men det gick bara inte. När bussen kom grät jag, jag ville verkligen inte sluta på det här sättet. Jag ville ju gå i mål själv. Men nu kom jag istället in med bussen. Jag skämdes så otroligt men samtidigt var jag rätt stolt över mig själv att jag tog beslutet att bryta, jag vet att med mitt pannben hade jag kunnat släpa mig i mål (förvisso missat målet) men tagit mig i mål för egen kraft och mest troligtvis gått sönder på kuppen.

Men samtidigt har jag tänkt så många gånger, alltså det var ju bara 3 mil kvar. 3 mil är ju inget. Och jag brukar säga "jag sprang bara 7 mil" då tittar folk konstigt på mig och säger att det är faktiskt inte så bara att springa 7 mil. Men kommer man inte i mål på ett 10-milslopp så är det "bara".