Långsamt, vackert och en annan verklighet

Mörkt, sakta börjar mjuka luddiga, diffusa flingor singla ner över duken. Det är vackert, det är stilla och det sätter tonen i filmen. Boken var en bladvändare, man ville veta hur det gick, emellanåt vågade man knappt läsa för det var skräck men här uteblir den känslan. Först tyckte jag tempot var alldeles för långsamt, var nog på väg att börja skruva på mig men fotot var så bra att jag fastnade i det och vips hade jag lotsats in i det lugna tempot. Det är en mycket ovanlig skräckfilm, skulle nog inte säga att det är en skräckfilm alls. Fast en gång var jag på väg att söka upp Görans hand, det är en scen som innefattar syra. Eftersom jag läst boken visste jag vad som skulle hända och det är mindre trevligt. Det är mer som ett drama om en helt vanlig förort, en mobbad kille, hans nya lite konstiga vän, ett fyllegäng och polisen och lärare som försöker hjälpa barnen rätt i samhället. Men det finns något som inte är riktigt som det skall, man hittar människor tömda på allt blod och ett barn rapporteras ligga bakom underliga överfall. Det är så typiskt John Ajvide Lindqvist, vanlig tråkig realism med en twist, i denna är tvisten en vampyr i Blackeberga. Låt den rätte komma in är en kärlekshistoria, om att våga sätta delar av sig själv åt sidan för att plocka fram andra, att våga erkänna att man är ensam och behöver någon. Men trots att filmens huvudbudskap är kärlek och vänskap så finns blodet och det läskiga där och tränger på emellanåt.

Filmen följer boken väldigt väl, här och var har man gjort små förändringar, det är inga stora grejer, inget som stör. Däremot saknar jag lite mer bakgrund till alkisarna, de är lite platta i filmen. Och källarscenen som är så bra i boken saknade jag. Jag som läst boken kunde fylla i mycket och samma sak sa Göran. Vi frågade Anders som inte läst boken om han saknade något men det gjorde han inte, och då har man ju lyckats. En annan sak som jag saknade i filmen var vilken relation Eli hade till mannen hon bodde med. Hur blev han hennes "matslav" och Oskars relation till pappan. Men jag förstår ju att allt inte går att få med.

Samtidigt gillar jag hur saker som är väldigt små i boken kanske bara några meningar blir oerhört effektfullt på film. Man har verkligen valt ut godbitarna.

Jag var så imponerad av barnskådespelarna i denna film, nästan all dialog i filmen förs mellan de två. De känns så äkta och Lina Leanderson passar så bra att spela Eli, de där ögonen är så uttrycksfulla. Kåre Hedebrant spelar rollen som Oskar minst lika bra, han är sårbar, ensam och behöver få kraft från någon, för att våga hämnas, våga slå tillbaka.

Filmen får 4 dunkar blod av mig i betyg.

Läs även andra bloggares åsikter om Låt den rätte komma in, recension, film, skräck, vampyr

(Bilden kommer från stock.xchng)